Konsten att kultivera i kruka

Bonsaikonsten – för det är en konstform vi har att göra med – har flertusenåriga rötter. Dess ursprung går att spåra till 200-talet f. kr. och den kinesiska Jindynastin.
Den populära föreställningen att bonsai är en japansk praktik saknar emellertid inte verklighetsförankring. Under den så kallade Heianperioden – uppkallad efter Japans dåvarande huvudstad Heian-kyo (dagens Kyoto) – vann buddismen insteg vid det kejserliga hovet. I filosofins fotspår följde en lång rad kulturella influenser som upptogs och vidareutvecklades av japanska utövare, däribland bonsai.
Vid denna tid var den kinesiska bonsaikonsten redan ett knappt millennium gammal. Icke desto mindre var det just i mötet med en ny kultur som den moderna bonsaikonsten – mer specifikt konsten att odla miniatyrträd i kruka, och emfasen av en estetisk helhet krukan och trädet emellan – föddes.
Det var också då konstarten fick det namn den innehaft fram tills i dag. Bonsai är sammansatt av orden bon (=kärl, kruka) och sai (=växt, odling, kultivering) och kan följaktligen översättas till någonting i stil med krukodling eller kärlkultivering. Men med tanke på hur väl de termerna tar sig ut i tal eller skrift kan vi i estetikens namn hålla oss till bonsai.

Det första – vilket denna vinter torde styrka – den som i dag vill fördjupa sig i bonsaikonsten behöver är en lägenhet. Eller ett hus.
Merparten av de träd som lämpar sig för bonsaikultivering återfinns naturligt i de subtropiska eller tropiska kilmatzonerna och skulle svårligen överleva en nordisk vinter. Att inte ha tillgång till uppvärmda inomhusutrymmen är sålunda ett svåröverstigligt hinder.
Av den anledningen är de rödgrönas bostadspolitiska överenskommelse en glad nyhet för alla bonsaientusiaster. I överenskommelsen pekar oppositionstrojkan på ett flertal faktorer som gett svagare ekonomiska grupper mindre inflytande över den egna bostadssituationen – däribland det slopade investeringsstödet för nyproduktion av hyresrätter och de omfattande ombildningarna av allmännytta till privata bostadsrätter. Särskilt det sistnämnda torde vara ett av de mer frapperande exempel på storskalig organiserad brottslighet som Sverige skådat. Ekonomiska värden för miljarder har stulits från det offentliga. De samhällsekonomiska värden som går förlorade i processen är svårare att uppskatta, liksom de sannolikt är oerhört svåra att överskatta.

Vad de olika partierna fått igenom är relativet enkelt att se. Socialdemokraterna har verkat för en uppvärdering och expansion av allmännyttan – en gång kronjuvelen i det socialdemokratiska folkhemsbygget – och därmed också försökt säkra en fortsatt plattform för den i dessa dagar ytterst tandlösa Hyresgästföreningen. Arbetarrörelsen ser efter de sina.
Miljöpartiet har kommit med gröna och okontroversiella krav. Det handlar om energieffektiviseringar i miljonprogrammet, förbud mot fossil uppvärming vid nyproduktion och ekonomiskt stöd till klimatinvesteringar.

Vänsterpartiet är, enligt vad denna blogg erfar, inte helt nöjt med överenskommelsen och hade önskat sig en mer radikal bostadspolitik. Detta till trots är överenskommelsen, och det sätt på vilket den tydligt betonar att bostad är en social rättighet, en framgång för alla bonsairadikaler.